För att isen är lika hård överallt, & åker du till andra sidan jorden är du lika dum i huvudet som här hemma

Igår var en fruktansvärt jobbig dag. Idag känns det lite som om jag har varit uppe halva natten och haft ett storbråk med personen jag älskar. Jag är trött, ledsen, arg och är fruktansvärt hes.

Det kanske låter löjligt, men det struntar jag faktiskt i just nu. För om du dedikerar en stor del av ditt liv till hockeyn så tar det hårt. Live with it. Nästan varje hemmamatch är jag där, iaf i tanken, ser varje bortamatch på tv. Att jag jobbar där gör det extra jobbigt för att igår fick jag lämna alla mina vänner, lämna vår "samlingslokal", dra in det sista som fanns kvar av hockeysvettlukten i hallen, höra white lions städa läktarna i tysthet strax innan midnatt, krama om kollegor som jag inte kommer att träffa förrän nästa säsong, för att allt vi har gemensamt har vi bara där.

Jag kämpade emot gråten i en timme, men det kom ändå en tår. Kvällen va en pärs utan dess like, kroppen reagerade med att må illa, skaka och vara helt apatisk om vartannat.

"Det är bara ett spel" sa en kollega... "Ta det lugnt"
Jag tänkte lyssna på honom först, men sen såg jag att det va Stefan Jacobsson som stog brevid mig...
Ja men visst hörrö!